Yngve-Frej

 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2024-09)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
För grottforskaren, se Yngve Freij. För ångbåten, se Yngve Frey (ångbåt).
Kung Yngve-Frej grundlägger templet i Uppsala, såsom Hugo Hamilton föreställde sig det 1830.

Yngve-Frej eller Yngve Frey (fornnordiska: Ingvifreyr, Ingunarfreyr) var en sagokung kring Jesu födelse (år 1) som enligt Snorre Sturlassons Ynglingasaga skall ha rest ett tempel i Gamla Uppsala och bott där, samt etablerat Uppsala öd. Yngve-Frej har påståtts vara förebild för guden Frej, en föreställning som förekom ännu på 1800-talet.

Yngve-Frej kan likt andra sagokungar inte beläggas historiskt[1] och betraktas idag i regel som en mytisk figur;[2] han nämns som tidigast i kungalistor nedtecknade mellan 900-talet och 1100-talet, vilka på grund av mytiska inslag och brist på andra källor betraktas som utan större historiskt källvärde.[2]

Snorres Edda

Enligt uppgifter från Snorres Edda skall Yngve-Frej ha levt under kejsar Augustus styre (det vill säga runt år 1) och var anfader till den mytiska Ynglingaätten[1] och son till kung Njord den rike, gift med Gerd Gymisdotter, och hade sonen Fjölner.

I Ynglingasagan berättas det att han skall ha rest ett tempel i Gamla Uppsala och etablerat Uppsala öd för att sedan bo där.

Vid hans död skall en hög ha kastats upp. Där låg han i tre år, samtidigt som man lurade svearna att han fortfarande levde och lät hälla in all skatt i högen. När svearna till slut förstod att han var död men såg att den goda årsväxten och freden fortsatte, började de att dyrka honom som gud. Han efterträddes som kung av sin son.

Fornengelska rundikten

Den fornengelska rundikten(en) från 800-talet omnämner möjligen Yngve-Frej, då som Ing, namnet för runan ᛝ [Ing]. Dikten lyder:

ᛝ Ing ƿæs ærest mid Eástdenum
geseƿen secgum, oð he síððan e[á]st
ofer ƿæg geƿát. ƿæn æfter ran.
þus Heardingas þone hæle nemdon.

”ᛝ Ing var förste/främst bland Östdanerna (Götarna)
sedd av men, till han sedan öst
över våg avreste; vagn efter sprang.
Således hårdingar denne hjälte benämnde.”

Se även

Referenser

  • Snorre Sturlasson (1991). Nordiska kungasagor. 1, Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga. Stockholm: Fabel. sid. 32-33. Libris 1266026. ISBN 91-7842-122-5 
  • Schuck, Henrik. ”Ingunar Freyr”. Fornvännen: sid. 289–296. 1940(35). https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1227674/FULLTEXT01.pdf. Läst 9 september 2024. 

Noter

  1. ^ [a b] Lindbergh, Katarina Harrison (2017). ”Ynglingaätten”. Nordisk mytologi: Från A till Ö. Svenska Historiska Media Förlag. ISBN 978-91-7545-370-5. https://books.google.com/books?id=kucsDwAAQBAJ&newbks=0 
  2. ^ [a b] Harrison, Dick (2020). ”Hövdingarnas tid”. Det svenska rikets födelse. Historiska media. ISBN 978-91-7789-309-7. https://books.google.com/books?id=vevrDwAAQBAJ&newbks=0