Hydrophis vorisi
Hydrophis vorisi Status i världen: Kunskapsbrist[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Giftsnokar Elapidae |
Underfamilj | Havsormar Hydrophiinae |
Släkte | Hydrophis |
Art | Hydrophis vorisi |
Vetenskapligt namn | |
§ Hydrophis vorisi | |
Auktor | Kharin, 1984 |
Synonymer | |
Hydrophis (hydrophis) vorisi KHARIN 2004[2] | |
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen |
Hydrophis vorisi[3] är en ormart som beskrevs av Kharin 1984. Hydrophis vorisi ingår i släktet Hydrophis och familjen giftsnokar och underfamiljen havsormar.[4][5] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]
Denna orm förekommer i havet mellan södra Nya Guinea och Kap Yorkhalvön (Australien).[1] Honor lägger inga ägg utan föder levande ungar. Ormens bett är giftigt.[5]
Det är inget känt om populationens storlek och möjliga hot. IUCN kategoriserar arten globalt som otillräckligt studerad.[1]
Källor
- ^ [a b c] 2010 Hydrophis vorisi Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 24 oktober 2012.
- ^ Kharin, V.E. (2004) A review of sea snakes of the genus Hydrophis sensu stricto (Serpentes, Hydrophiidae). [in Russian]., Biologiya Morya (Vladivostok) 30 (6): 447-454
- ^ Kharin V E (1984) Sea snakes of the genus Hydrophis sensu lato (Serpentes, Hydrophiidae) on taxonomic status of the New Guinea H. obscurus [in Russian]., Zoologicheskii Zhurnal 63 (4) : 630-632
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (17 september 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/hydrophis+vorisi/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Hydrophis vorisi i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|